Nu handlar det om såväl din egna tid som den tid vi, och framförallt våra barn, kommer att leva i. Det här inlägget råkade bli alltför långt, så risken är att du hellre tittar på någon gammal såpa än läser vidare. Men det gör inget. Även om jag blir besviken så utvecklades mina tankar medan jag skrev ned dom. Dessutom hoppas jag ändå att du kan hjälpa mig att veckla dom vidare.

Den vanligaste frågan som dyker upp under och efter mina gig är ”hur skall jag hnna med att förstå alla möjligheter”. Det är åtminstone den saken som oftast ventileras under och efter att alla mötesdeltagare är samlade.

Till att börja med är mitt utgångssvar att vi måste ta bort något vi redan gör för att få tid med det nya. Förr, när jag demonstrerade numera nedlagda Annas blog feat. Mel E (hon flyttar till Indien och nya perspektiv), så sa betraktarna

”har hon inget liv, hur hinner hon med att blogga?”.

En del av Annas svar (som jag brukade spela upp) var att hon mer eller mindre slutat titta på TV. Samma sak gäller även mig, åtminstone är det frågan om en dramatiskt minskning. Utöver det har jag i princip slutat läsa tryckta tidningar och generellt sett skurit ned på mitt envägs informationsintag.

Hela världen tittar på TV, ett medium som har drygt 50 år på nacken. Enbart i USA lär TV-tittandet omfatta 200 000 000 000 timmar per år. Åtminstone enligt Clay Shirky, som också påpekar att den tiden motsvarar 2 000 Wikipediaprojekt. Med hans ord handlar det om att vi idag har ett enormt kognitivt överskott som spills på TV-tittande. Vill du förbli lite tryggt traditionell kan du läsa Shirkys tal Gin, Television, and Social Surplus som han höll på Web 2.0-konferensen för en månad sedan. Det bygger på hans nyutkomna bok Here comes everybody: the power of organizing without organizations. För egen del har jag nog inte tid att läsa den, men njöt av hans drygt 16 minuter långa föreläsning i videoformat (inklippt här nedanför) och skall snarast se klart den längre (45 minuter) föreläsningen om boken hos Berkman Center. Följ gärna länkarna och uppdatera dig på hur folk rankar och kommenterar respektive film, som naturligt finns kopierad till många fler videodelningstjänster.


Visst är det lite kewl att jag bara så där kan klistra in en video på min webbplats. Och att vi kan se och höra detta utan att ha varit på plats. Dessutom är det superenkelt för alla som vill att dela med sig av filmerna till andra. Lite trixigare är det för oss som vill ha filmerna i mobben eller iPoden, vilket dock gick att fixa. Men nu är det ju så att många, förmodligen dom flesta, inte fattat att det är just de möjligheterna som är en av poängerna. Ett par aktuella exempel får illustrera.

Förra veckan avhölls The Stockholm Summit for Top Level School Leaders from all over the world på ett utsålt Clarion Hotel Sign. Jag försökte i sista stund få plats för att höra och se vad som hände där, men det fanns inte en chans, trots att jag ryckte i flera trådar. (Mitt fel, jag skulle anmält mig i god tid). Hela evenemanget arrangerades av Stockholms Stad, Myndigheten för Skolutveckling, Sveriges skolchefer och The International School Connection. Om du undrar varför jag inte länkar till de organisationerna så beror det på att dom har inga länkar på Summitens webbplats. Just den missen och mer orerade jag om under rubriken ”Stockholm summit, webb 0.9” för ett halvår sedan. Intressant nog är just nu det inlägget sjunde träff på ”Stockholm Summit” hos Google. Ett exempel på att det mesta som finns i Nätet om Summiten kommer utifrån Summiten.

Men det var väl ingen av arrangörerna som läste, eller brydde sig om, vad jag skrev. Förmodligen tänkte dom inte på att vi som inte fick plats ville se och höra vad som sades. Idag, en vecka senare, finns det inte ett ljud, inte en bild, ja inte ens en bokstav hos dom om vad som hände. Den senaste nyheten är ”Registration – waiting list only”. Nästa Summit hålls om två år. Kan arrangörerna tänka om tills dess. Och i så fall kan vi lära oss något av andra, till exempel lärararna som skall ledas?

Men hoppsan, Lärarnas Riksförbund (LR) genomförde i helgen sin Kongress 2008. Och dom släppte minsann löpande ett 20-tal nyheter. Till exempel att det valdes en ny förbundsstyrelse och att Mona Sahlin omprövar S-skolpolitik. LR erbjuder dessutom ett RSS-flöde med nyheter, om än från hela förbundet (alltså mer än kongressen). Dessutom sände dom Webb-TV direkt från Kongressen och efteråt finns det ett urval filmer arkiverade. Lite gulligt kallar dom det senare ”repris-sändningar”. Tänk att inte bara kunna göra TV utan också kunna göra repriser. Det  mina vänner,- det är gammalt tänk. Vilket förmodligen ligger bakom att filmerna inte går att ladda ner, dom går inte att klistra in på andra webbplatser och det finns ingenting som är i närheten av ”dela med dig”-funktionalitet. Glöm att du kan ranka filmerna eller kommentera dom.

Nu är just jag personligen i alla fall inte så sugen på att dela med mig av kongressfilmerna, för inslagen är rätt båring. Tänkte jag skulle titta på Mona Sahlins gästtal, men det dröjde flera minuter innan hon klev bakom talarstolen och sen malde hon på. Över huvud taget färgas produktionerna av ett trist gammaldags nyhetsrapporterande. Det vore lite förment av mig att här berätta vilka som producerat innehållet och de tekniska lösningarna. Jag vet ju inte ens vad producenterna velat leverera och vad LR köpt. It takes two to tango. Meeeen, det däer vaar inte eeens dance (jag försöker låta som Tony).

I stället tänkte jag vi kunde titta på något mer inspirerande. Som dessutom slår huvudet på spiken när det gäller dom mer djupgående förändringarna. En omstörtning som jag inte märker att några ledande politiker och företrädare för vare sig skolpersonalen eller de närmast berörda (föräldrar och elever) har i sitt tänk.

Alltså bollar jag in Lawrence Lessig, eftersom han och dem han rör sig med stödjer just inbollandet. Närmare bestämt Lawrence Lessig’s final talk on Free Culture, som han gav de 31 januari 2008 på Stanford University. Lessig är rätt mycket och naturligtvis har han en blogg. Just nu är den stängd, förmodligen för att han inte har tid (där ser ni, man både kan och behöver inte blogga). Jag vill inte säga åt Sahlin, Fjelkner och många andra att dom skall lära sig av hur Lessig håller föredrag. Däremot sticker jag inte under stol med att jag försöker mixa in lite av det som kallas ”Lessig style” i mina egna framträdanden. Se själva, och lär er på köpet en hel del om hur man kan tänka i det breda spannet från ”barn som bryter mot lagen” till hur man de-korrumperar världen.

Jo, förresten, när det gäller eleverna eller rättare sagt barnen och ungdomarna. Ett av deras medium med många år på nacken som verkligen är med sin tid är Kamratposten. Spendera en stund på deras webbplats KPwebben. Superkul och lärorikt. Allt i en anda som jag som förälder uppskattar. KPTV är kanonbra och dom har funktionen ”tipsa en kompis”, även om dom tyvärr inte låter mig klistra in ett videoinslag här i weconverse. KPwebben erbjuder massor som är i sann Webb 2.0-anda, till och med länkarna är sökmotorvänliga och begripliga. Bara den saken är något som LR och många andra kan lära (sic!) sig av.

(Tack  till alla jag klippt in bitar från och Anders Lundkvist för tipset om Clay Shirky samt Mikael Pawlo för tipset om Lessigs sista föreläsning om fri kultur.)