DN rille o nellieI förrgår fyllde min dotter Nellie år. På eftermiddagen drog vi till Kungens Kurva för att köpa dom sista grejorna. På parkeringsplatsen dyker det upp två trevliga killar som presenterar sig som journalist respektive fotograf för DN. Dom berättar att dom gör kortfrågor till en artikel om att matpriserna nog höjs. Dom vill fråga om jag kommer ändra mina inköpsvanor om matpriserna går upp. Om svaret är ja blir följdfrågan hur. Vill jag ställa upp på det?

Cool, här får man chansen att komma på bild i tidningen, med dottern som fyller år också. Så direkt svarar jag ja och börjar grubbla på den vidare hanteringen. Till saken hör att jag för drygt 10 år sen valde att inte vara med så mycket i massmedier, eftersom dom tenderar att bygga en bild av mig som inte är min. Efter ett otal intervjuer, radio- och TV-inslag där jag medverkat blev det mer och mer så att medierna bestämde vem jag var (och skulle bli). Varenda en som professionellt (med)verkar i massmedier vet att det är så. Det kan beskrivas som en lek med elden. Spännande, värdefullt, härligt, men också farligt. Men i det här fallet skulle det ju bli nåt ganska harmlöst. På sin höjd en lite tumnagel och ett par meningar som en byline till artikeln. Jag kollade också med Nellie att det var OK för hennes del.

Alltså tänkte jag att jag måste svara nåt som fångar journalistens intresse och ger stoff så att just jag och dottern platsar i bylinen. Vidare tänkte jag (som ekonomie doktor med viss erfarenhet inom konsumentmarknadsföring) att frågan var ganska dum. ”Om priserna går upp?” Vadå, med 0.05% generellet – eller 12% kommande tre månaderna inom spannmåls-, kött- och mejeriprodukter? Viss skillnad liksom. Men nu var det inte vetenskap, utan en kul grej för att förmodligen sätta nåt mänskligt och vardagsnära perspektiv på en nationalekonomisk artikel om höjda matpriser.

Efter någon minut (kanske två) avbröt journalisten min tankegång genom att säga ”man brukar svara ja eller nej liksom”. Jag vet, sa jag. Sen sa jag ”ja”, dvs att mina vanor ändras. ”Hur då”? Kort fundering, ”Jag kommer köpa godare mat” (var jag nu fick det ifrån? Tänkte mest att det var ett intresseskapande svar – inte minst för mig själv). ”Hur då godare och hur vet du det”? Jag krystade fram nåt att det avgör jag genom att smaka och känna. Vi växlade några ord kring detta med ”hur”, sen tog journalisten mitt och Nellies namn. Fotografen tog ett gäng bilder. Överraskande nog så sa dom direkt att det skulle vara med i onsdagens tidning. Jag hade trott att dom gjorde en mängd intervjuer och valde ut dom bästa. Men tydligen publiceras alla dom frågar. Eventuellt kunde vi hamna utanför om något speciellt kom imellan. Därefter sa vi tack och adjö.

Nästa morgon ringde telefonen, det kom massa SMS, mejl och meddelanden till mig i Facebook. DN hade satt mig och Nellie på förstasidan. Kul och bra. Har ingen aning om varför, men gissar att någon bildredaktör tyckte bilden i sig var kanon (vilket jag verkligen tycker). Med all sannolikhet känner dom som känner mig igen mig och påminns om min existens (och vad jag är bra på). Den där matgrejen är inte intressant för oss. Det som skulle bli en harmlös grej blev en fantastiskt fin exponering. Synd bara att vi inte kom med i nätupplagan. Nellie och hennes kompisar, ja kort sagt alla, tycker det är kul. Med ett undantag (ganska viktigt men jag vill inte säga vem som tycker att mitt uttalande är dumt).

Även i detta fall pyrde den farliga lilla elden. Någonstans på vägen (behöver inte vara journalisten, kan lika gärna vara en redaktör) ändrades mitt uttalande ”köpa godare mat” till ”bli mer kräsen”. Kräsen är den som är svår att tillfredsställa. Uppenbarligen tyckte DN att så skulle jag vara. När jag i intervjun bara försökte ge ett tokigt svar på en dum fråga. Men det vill nog inte DN lyfta fram. Tur att det handlade om harmlösheter.

Vad har nu detta med sociala medier och konversation att göra? För mig är det självklart. Är det det för dig?

DN 2007-08-24[Uppdaterad 12:21] Tog en skärmdump från DN:s webbplats när Twingly gjort sitt.