« 
 »
jun 18 2007

Är det ovanan, oron eller något annat?

Postad av richardgatarski i Okategoriserade, weconverse

Jag kämpar på med att få er både ta del i, och initiera, konversationer. Till en viss del tror jag mig genom att ha slipat lite på retoriken kommit en bit på vägen. Men det verkar vara en lååång väg kvar. Några av mina hjältar just nu är S@ra och Kalle. Sen känner jag till några fler smart och insiktsfulla (teoretiker), men det gör inte ni. Synd. Trots att jag uppmanar alla jag möter att hellre kommentera i weconverse, eller blogga själva, så mejlar eller ringer ni. Varför är det så? Följande tvi hypOteser är vad jag har, delvis bekräftade genom samtal offline med några berörda.

  1. Ovana. Ni är helt enkelt inte vana vid att kommentera, blogga och messa. Av gammal vana så drar ni iväg ett mejl, eller trycker ”ring” på telefonen. Nackdelen är som sagt att orden bara stannar vid en dialog mellan dig och mig. Samtidigt finns det (hundra)tusentals andra som säkert har ett och annat att säga redan nu. Eller glatt hittar våran konversation om tre år. Utöver det så missar vi länkar, bilder, videofilmer och annat kul.
  2. Oro. Många verkar oroliga över det mesta. Rädd för att göra fel. Rädd för att bli avslöjad som okunnig. Rädd för att konkurrenterna skall få reda på hur ni tänker. Rädd för att förlora jobbet. Rädd för att det ni skriver finns kvar, helt öppet och sökbart. Undrar hur många av er som tänker på att ni samtidigt talar om för mig, och många andra, att ni  kanske är just rädda och okunniga.  Dessutom, många får (nya) jobb bara därför att dom till exempe bloggat (bra).

Som utvecklingen går just nu verkar allt ni säger och gör, oavsett hur och var, bli inspelat, publicerat och arkiverat. Månne bryter den tanken av lite från udden av oro. Du som är 20+, kommer du ihåg ditt första bankomattutag? Kommer du ihåg ditt första mejl. Kommer du ihåg din första kyss? Det var väl inte så farligt, kanske till och med rätt bra. Det går att komma över såväl ovanan som oron. Eller är det något annat som spökar?

Share

Related posts:

  1. Blogg om svenska ambassaden i Second Life
  2. Ledande svenska twittrare och företag
  3. Positiva svenska blogg case?
  4. Svenska lärare långt före utbildningspolitiken
  5. Svenska sociala mediekampanjer efterlyses

Inlägget postades måndag 18 juni 2007 klockan %H:%M och finns under Okategoriserade, weconverse. Du kan följa kommentarer till detta inlägg via RSS 2.0 flödet. Du kan lämna en kommentar, eller trackbacka från din egen hemsida.

  • http://sellstrom.blogspot.com Erik Sellström

    Osäkerheten att uttrycka sig i skrift inför människor man aldrig ”träffat” är knepig. Jag har inte bloggat särskilt länge men skrivit har jag gjort så länge jag kan minnas. Dock var det en skum upplevelse att inse efter de fem första blogginläggen att jag satt och rättfärdigade varför just jag kunde blogga…eller kanske t o m fick blogga. Då blev jag förbannad på mig själv.

    Idag är bloggandet nätverkande, terapeutiskt och arbete för mig. Anledningen till att jag skriver här är att Richard mejlade mig efter att ha läst min blogg. Han tyckte jag skulle hänga på en diskussion och wisst det gjorde jag gärna. Men hade jag gjort det innan jag själv började blogga?

    Du som är osäker – se det som en utmaning. Det är jvligt utveckande (ursäkta franskan).

  • http://lscnytt.wordpress.com/ Kalle Hedlund

    För mig som arbetar med utbildning ser detta ur ett lärandeperspektiv. Eftersom jag vill lära mig mer om bloggande finns det många experter, med hjälp av bloggen kan jag inte bara läsa deras tankar utan även föra en diskussion. Detta tycker jag är fantastikt!

    Och varför kommenterar och diskuterar inte alla. En liknande diskussion dyker ofta upp i distansutbildningssammanhang. Hur skapar vi interaktion mellan kursdeltagarna? Kanske måste man ha någon samhörighet mellan varandra för att kunna diskutera… Vem är egentligen den här Richard och varför ska jag skriva på hans blogg?

    Kanske har vi inte hittat verktyget som stödjer kommunikation så bra. Bloggen är bra på många sätt men den kanske är begränsande när det kommer till diskussionen. Men jag tror absolut på mer nätverkande och utbyten av ideér i framtiden, kanske kommer utvecklingen gå mer åt nätverk som http://www.ning.com/

    Jag tycker en annan begränsning med bloggarna är att de är så spretiga. Såg att Erik Sellström också skriver om detta. Men hur får hans (och andra intresserade) läsare del av Richards diskussioner… Jag kan tycka att detta är begänsning även om bloggare verkar vara snabba att länka till varandra.

  • http://lscnytt.wordpress.com/ Kalle Hedlund

    Glömde en sak… Jag tror inte det är ovana. Jag tror e-post och telefon är ett säkrare sätt att få tag på folk när det ska gå snabbt. Du verkar grymt snabb Richard men alla är inte det.

    Så det är nog mer vanan än ovanan som styr. De flesta är vana att det lättaste sättet att få tag på någon är att ringa (kanske är e-post snabbare nu?).

  • http://sellstrom.blogspot.com Erik Sellström

    2001 skrev jag min kandidatuppsats ”Datorspel på Internet – mer än bara spel?”. Där undersöktes multiplayerspelande och communitybyggandet kring den on-linekultur som spelen genererade. Större delen av fokus landade på den socialpsykologiska aspekten av tillvaron i dessa communities. Status, identitet och makt (såklart) visade sig vara centrala beståndsdelar. Jag tror att rädslan eller osäkerheten för att exponera sig i ett publikt forum finns både IRL och på webben. Skillnaden är kanske det som Kalle nämner ovan – att vi på nätet fortfarande har rätt ogästvänliga verktyg för diskussion. Det som, om jag minns rätt från uppsatslitteraturen, 2001 kallades för ”The chilly Internet” gäller kanske än? Trots de sociala mediernas framryckningar?

    En ”trygg” miljö är viktig för att majoriteten skall vilja/våga uttrycka sig. Inte trygg på det viset att den är utan konflikt eller kritik men trygg i förvissningen att delaktighet är önskvärt (hittar inget bättre ord).

  • Ola

    Det kan mycket väl finnas rationella skäl att inte gå in och kommentera via olika knappar på en web-logg, precis som att det ibland är smartare (läs enklare!) att ringa, mejla eller träffas beroende på situationen.

    För min del tar det alldeles för mycket tid och energi att hålla reda på inloggningsritualer, användarnamn, accessnivåer, passwords osv. Ofta vet jag inte ens vem jag är. Jag bombarderas med ett par inbjudningar till ”Facebook” varje dag. Men svarar såklar inte. För jag vet inte vad jag ska fylla i (man vill ha både ett namn OCH ett lösenord (borde räcka med ett lösenord, eftersom någon redan skickat det till mig, eller?). Ska jag använda mitt förnamn, efternamn, ett alias, min email-adress (vilken då förresten, jobbar inte längre på Stockholms universitet!). Och när det gäller password, ska jag ta nåt som en kompis lånat ut, eller som jag har som favorit tidigare eller ska jag hitta på ett nytt?

    Dessutom finns säkerhetsnissar som kräver olika längd och olika teckensammansättning (gemena och versaler, och minst två siffror, minst 9 tecker osv) på passwords, och när jag säger att det är omöjligt att komma ihåg elftersom man till slut har så många, blir svaret ”ja, men det är ur-säkert”.

    Hmm, jag skulle vilja ha enkelhet som tema när man bygger samtalsplatser, inte säkerhet. Och om man behöver ha en registrering/inloggning-rutin – vid det här laget borde det väl funka att gå vidare när man väl visat leg på ett ställe (banken tex). Email är enkelt, SMS är enkelt, bloggar är rätt svåra.

    Problemet är inte Ovana eller Oroliga tyckare. Det är Obekväma samtalsplatser!

  • Karl Bjurström

    Ja hej Richard,
    Lämnade en kommentar på QritiQ och blev direkt mer eller mindre uppmanad att gå in här – för att få en liten knäpp på näsan över att man (dvs jag) fortfarande mailar.

    Jag tror att det finns flera typer av konversationer, de som jag gärna delar med flera och de som jag gärna begränsar. Anledningen till begränsandet kan vara att för att ge en tillräckligt insiktsfull kommentar (som jag gärna lämnar om det är en mer publik konversation) behövs en ansträngning.

    En konversation med någon jag känner väl kan jag tänka mig att initiera och se vart den tar vägen utan att först ta mig över en ”tröskel”.

    Det är lite grand som andra konversationer med mer anonyma partners, tex att lämna ett klagomål. Jag vill helt enkelt inte initiera en relation om det kostar mig för mycket. I klagomålsfallet ansträngningen minus den förväntade paybacken av att klaga som kan vara både emotionell, jag fick ur mig min ångest åh vad skönt, eller monetär, jag fick ersättning på ngt sätt (nåja, det här blev kanske lite kryckigt och teoretiskt).

    Jag tror dessutom att svenskar är en aning konflikträdda (i likhet med bland andra etnologen Åke Daun) och det gör att vi drar oss för denna typ av publika konversationer.

    Men (!), i och med internet så har vi skapat ett medium där vi fortfarande kan vara (tillräckligt) anonyma för att våga Diskussionen (stämmer kanske till viss del överens med Richards hypotes om oro). På internet har vi kompletterat effektiviteten och enkelheten i den direkta kontakten öga mot öga (eller telefonlur till telefonlur) och brevets sköna distans.

    Så bloggning och andra konversationsmedel är såklart bra – speciellt om jag (och andra personer) förstår vad det är för konversation de möjliggör – som andra mer etablerade konversationssätt inte är lika väl lämpade för.

  • http://www.richardgatarski.com/about/about_richard/ Richard Gatarski

    Karl, whow – tunga tankar. Men du lämnade inte en kommentar ”på QritiQ”, du mejlade mig och tackade för dedikationen. Vi QritiQer hade uppskattat om du kommenterade mer på http://www.qritiq.se och därigenom delade med dig till andra, gärna med något extra insiktsfullt som gagnar oss som skapar/lyssnar på QritiQ. På så sätt växer vi alla (och våra varumärken).

  • Karl Bjurström

    Helt rätt Richard, ska göra så – det är bara det att jag vill motsvara förväntningarna på det där ”extra insiktsfullt”…

    /K

  • Multilingo

  • Wälcommen!

    Welcome to a creative conversation, with the long-term ambition to design the world's best start in life for those until now call children.

    Välkommen till en kreativ konversation. Med den långsiktiga ambitionen att designa världens bästa start i livet för dom vi hittills kallat barn.

  • Travel plans

  • Copyleft

    Creative Commons License
    This work is licensed under a Creative Commons Attribution-Noncommercial 3.0 License.
    Attribution should be made by linking/referring to RichardGatarski.com. Paying customers of Richard Gatarski's services may use content from RichardGatarski.com for commercial purposes.