För någon vecka eller så sedan exploderade Twitter i bloggo/poddosfären. Åtminstone i den engelska delen. Jag har i alla fall inte lagt märke till någon större svensk upphetsning (bara 62 enligt knuff.se just nu). Själv beslöt jag mig för att ligga lågt, eftersom jag tyckte mig greppa vad det handlade om utan att själv bli twitterian. Det innebar också att jag inte deltog i konversationen, för det jag pratar om vill jag ha praktisk erfarenhet av.

Dom två senaste dagarna har det i Sverige blossat upp diverse konversationer kring vad webb 2.0 egenligen är. Erik Stattin skriver Jakten fortsätter. Beta Alfa menar Webb 2.0 — inte bara missuppfattat — lika mycket onyanserat. Nicklas Lundblad hade i går ett Föredrag på webbdagarna, där han la orden i munnen på ett antal namnkunniga filosofer. Tyvärr missade jag själva föreläsningen (Nicklas är som regel lysande), men bläddrade igenom hans bilder. Kreativt grepp, men jag undrar varför han inte tog med Thomas S. Kuhn, eller Ladislaus Horatius? Den senare är ju en väldigt samtida filosof.

Webb 2.0:s ontologi är inget nytt samtalsämne. Själv brukar jag nöja mig med att det är ett nytt sätt att se på webben, ett annat paradigm liksom. (Därav mitt inspel av Kuhn ovan).

Ganska fort torskade jag på Twitter, redan i måndags när jag fick se Twittevision (via Steve Rubel). Så för att göra en lång historia mycket kort. Webb 1.0 var som det var, tex betaversionen av min Thesis Proposal anno 1995 (fig 1). Då åtroligt cool, några av mina dokument på webben sammanlänkade med andra dokument på webben. Webb 2.0 kanske aldrig är – utan hela tiden blir (åtminstone till v3 tas på allvar), tex Twittervision (fig 3). Som en glass. Snygg, smarrig, smetig och man kan suga på den.

Inlägget postades torsdag 22 mars 2007 klockan %H:%M och finns under Okategoriserade, weconverse. Du kan följa kommentarer till detta inlägg via RSS 2.0 flödet. Du kan hoppa till slutet och lämna en kommentar. Pingning är just nu inte tillåtet.